HimKling är helt klart den bäste jag läst. Tänk om man fått lära sig sådant här när jag läste filmkritik på Högskolan. Jag är inte helt 100 % säker, men jag tror natt han även är den som skrev recensionen på Korns album förut som var lika rolig.
Venus doom
+ + + +
Efter att grundat sin karriär på ungefär lika delar hjärta och smärta har HIM skruvat upp desperationen ännu ett snäpp. ”Venus doom” är nämligen inte ett album som mår bra. Det ligger i ett hörn och gråter, det karvar sig med rakblad i armarna, det sveper i ren misströstan två flaskor rött vin och det ringer upp dig mitt i natten och bara snyftar med Black Sabbath spelandes i bakgrunden. Det är helt enkelt jävligt påträngande och älskvärt på en och samma gång.
Den nedåtgående spiralen som ledde till Ville Valos omskrivna spritkollaps strax efter inspelningen fungerar som en dyster grund skivan igenom. En tidigare så sammetslen romantik är nu karg, bedrövad och nedbruten. Naken som ett öppet sår. Vilket i samklang med melodibyggen som ändå hör till karriärens kanske mest lockande ger summan av ett alster som träffar på ett helt annat sätt än föregångaren ”Dark light”.
”Venus doom” mår inte bra.
Men – erkänn. Det gör inte du heller.
Bästa spår: ”Bleed well”
Mattias Kling
(Självklart har jag hört alla låtarna och håller med honom om betyget på 4 +)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar